Föreningen
Vad
är kvinnliga ortopeders sällskap?
Kvinnliga ortopeders sällskap, även kallat ”Bad girl´s
society” (se nedan), är en ideell förening med syfte att:
- vara ett nätverk för kvinnliga ortopeder, och erbjuda
möjligheter till utbyte mellan äldre och yngre kollegor
- befrämja jämställdhet och minska löneklyftan mellan könen
- ordna årliga möten, med vetenskapligt program,
inspirerande föreläsningar och social samvaro
- stödja vidareutbildning och forskning och även vara ett
forum där man under prestigelösa former kan presentera
pågående projekt mm
Alla specialister i ortopedi och kollegor under utbildning
är välkomna att bli medlemmar!
Föreningen bildades 1990 efter att Margareta Berg fått en
förfrågan från den amerikanska motsvarigheten ”The Ruth
Jackson Orthopedic society” angående möjligheten att starta
en svensk sådan. Det första mötet hölls i Karlstad och
samlade ett 20-tal kollegor från hela landet. Efter det
vetenskapliga programmet åkte man buss till Skoghalls
badhus – en röd trästuga mitt ute i skogen där deltagarna
fick skönhetsbehandlingar och vattengympa med champagne.
Under badet kom frågan upp vad vi skulle kalla oss, och
namnet Bad Girl’s Society var en given vinnare. Det blev
många frust och skratt, och hela mötet präglades av en
prestigelöshet som följt oss hela vägen och blivit vårt
kännetecken. Efter detta har bad varit ett självklart
inslag i alla våra möten som har hållits på många olika
ställen i landet, varje gång arrangerade av en ny grupp
kollegor.
För en längre version av historien bakom grundandet - se
Margareta Bergs egen berättelse nedan!
Historien om BGS - Bad Girl´s Society
Föreningen startades i oktober 1990, på Hotell Bilan i
Karlstad – ett ombyggt fängelse som under mötet skämtsamt
blev kallat för ”kvinnohus”. Alltihop började i december
1985 när jag fick åka på mitt första AAOS-möte i Las Vegas.
Jag var 29 fyllda och på väg att uppfylla drömmen om att
bli ortoped. Mina vikariat på Östra Sjukhuset i Göteborg
hade börjat sommaren 1980, och slutade sedan inte förrän
1992.
Under mötet i Las Vegas lösgjorde sig en rekorderlig äldre
dam iförd dräkt, grova skor och en stor handväska ur havet
av kostymer och kom fram till mig, och frågade resolut vad
jag gjorde där. Damen hette Liebe Diamond och var en
amerikansk kollega. När jag blygt förklarade att jag var en
svensk ”resident”, bjöd hon in mig till ett frukostmöte för
The Ruth Jackson Society (RJS, senare RJOS), kl. 06.30, en
lördag morgon. Den amerikanska föreningen var då 3 år
gammal, och med på mötet var ett trettiotal kvinnor - och
Ruth Jackson själv. Hon var då i 80-årsåldern, ”still in
practise”, liten och tunn och ungefär 1.55m lång, och den
första kvinnan som valts in i AAOS på 1950-talet. Hon höll
tal och berättade att hon alltid bad en bön innan hon gick
in i operationssalen.
Väl hemma igen fick jag ett brev från RJOS, där de frågade
om Sverige, om hur många kvinnliga ortopeder som fanns i
landet, och om jag ville bli svenskt ombud för RJOS. Under
några jourkvällar gick jag igenom Läkarmatrikeln från A
till Ö, och hittade ungefär 25 stycken namn. Rapport
skickades till USA, och sedan grodde idén om ett svenskt
möte ett tag. Samtidigt hade jag kontakt med Rigmor
Juliusson på Mölndals sjukhus. Vi kom samtidigt att prata
med Rolf Gustafsson på Lilly AB, som lystrade uppmärksamt
och omedelbart förklarade sin entusiasm inför projektet.
Han hade träffat en kvinnlig ortopedkollega som brustit ut
i gråt och berättat hemska historier från arbetsplatsen,
vilket givit honom en del insikter i hur vår tillvaro
ibland kan te sig. Rolf gav oss ett stort stöd och goda
idéer.
Vi smed planer, bestämde oss för ett helgmöte, och att
förlägga detta till en plats utanför Göteborg för att hålla
gruppen samlad och undvika storstadens hägrande frestelser.
Rolf hade goda erfarenheter från Hotell Bilan i Karlstad,
där man utöver själva hotellvistelsen kunde erbjuda lite
olika aktiviteter för gästerna. Sagt och gjort. Vi var
rörande eniga om att inte skapa ett ”symöte” för tjejer,
utan lade upp ett så vetenskapligt och seriöst program vi
kunde. Jag skrev till alla tjugofem i listan och bjöd in
till mötet, och fick ett brev i retur av en manlig kollega
med ett isländskt namn som känt sig smickrad men vänligt
förklarade misstaget.
Inför mötet i Karlstad kontaktade jag så många företag i
instrument- och läkemedelsbranschen som jag kunde komma på.
Reaktionen blev överraskande positiv, och ett antal
sponsorer deltog med utställning och sponsringsbidrag. Vi
var ett tjugotal deltagare, och efter det seriösa
programmet åkte vi buss till Skoghalls Badhus – en röd
trästuga mitt ute i skogen där vi fick skönhetsbehandlingar
och vattengympa med champagne. Under badet kom frågan upp
vad vi skulle kalla oss, och namnet Bad Girl’s Society var
en given vinnare. Det blev många frust och skratt, och hela
mötet präglades av en prestigelöshet som följt oss hela
vägen och blivit vårt kännetecken. Även i kontakten med
manliga kollegor har vi hållit på detta, och inbjudit
manliga föreläsare bland fägringen. Idén med föreningen har
aldrig varit att bjuda motstånd, utan att skapa ett gott
samarbetsklimat och acceptans alla kollegor emellan,
oavsett kön. Många lite smått avundsjuka kommentarer har
kommit ifrån manliga kollegor, när de förstått hur roligt
vi haft under våra möten. Själv ska jag sent glömma mötet i
Stockholm där vi alla – tack vare Lotta Berggren – hamnade
vid ett långbord innanför en rödvitrandig
polisavspärrningstejp på Café Opera. Varvid en av
ölgästerna i baren klev fram, pekade på en kollega och sa:
”Men, du har ju opererat mig i knät!” Och skratten som
spred sig när gästen förstod vad detta tjejsällskap
utgjordes av. Tyvärr fanns det just då ingen kamera till
hands att dokumentera den unika samlingen av landets
kvinnliga ortopeder just då.
För att undvika en alltför stor arbetsbelastning för ett
fåtal aktiva personer, bestämdes att våra möten skulle
förläggas till geografiskt olika platser och organiseras av
olika små grupper av kollegor. På detta sätt har vi
träffats på ett antal olika ställen från norr till söder,
och alla har fått resa olika långt varje gång. Och varje
gång har någon form av bad inkluderats – alltifrån
överfyllda bubbelpooler till bastu och bassäng. En
välkommen form av avkoppling för många!
Till en början delades små medaljer ut till dem som
disputerat, fått en överläkartjänst eller liknande, för att
sporra till nya hjältedåd – men på ett lättsamt sätt. Idén
med någon slags prisutdelning för goda insatser kan
utvecklas, vi lever i en värld där det ges för lite beröm!
En central och oerhört viktig fråga har varit kontakten med
våra sponsorer. Att våra leverantörer av läkemedel,
implantat, instrument och andra produkter haft en positiv
inställning till föreningen är hela grunden för dess
existens. Den ömsesidiga respekt som byggts upp, har varit
till nytta för båda parter. Vi utgör en liten grupp
kirurger som är geografiskt utspridda över landet, vilket
många leverantörer sett som en fördel. Men detta som kallas
”fund-raising” tar tid! Jag har varit involverad några
möten, varav bl a 10-årsjubileet som hölls på Kreta i
Grekland 1999. Under de vårar och somrar som föregick dessa
möten, tillbringade jag ett oändligt antal timmar vid
telefon och dator. Arrangörerna delade upp alfabetet mellan
sig, och nästan tävlade om vem som kunde samla in mest.
Ofta var de enskilda bidragen ganska små, men tillsammans
blev det ett stort belopp varje gång. Jag hade en hel
excel-tabell full med möjliga och omöjliga firmanamn, namn
på kontaktpersoner och telefonnummer. Det räcker inte med
ett enda samtal till var och en, utan upprepade kontakter –
först skriftligen med utskick av preliminärt program, sedan
diskussioner per e-post och många telefonsamtal. Det fanns
också en oändlig idérikedom när det gällde att hitta
företag som kunde vara intresserade – alltifrån
läkemedelsfirmor till bilfabriker! Att begränsa
förfrågningarna till renodlade ortopedkirurgiska implantat
och instrumentfirmor hade varit ett misstag.
Tack vare våra ansträngningar kunde alla deltagare brukade
bjudas på hotell och förplägnad vid varje möte, och vi fick
dessutom ett litet överskott varje gång. Detta bidrog
säkert till den goda uppslutningen de första åren, och fick
oss att skapa Stiftelsen BGOS, där målet är att skapa ett
kapital som medger utdelning av räntemedel i form av bidrag
till vidareutbildning, kongressresor eller kurser för de
kvinnliga kollegorna. På senare år har överskotten minskat
och kapitalet har växt endast långsamt.
Det är med en stor glädje och tacksamhet som denna historia
berättas. Att ha varit delaktig i utvecklingen av något så
positivt, och som blivit bestående, känns väldigt roligt.
Föreningen har uppenbarligen fyllt en funktion, och det
finns enstaka kollegor som uttryckt sig på detta sätt:
”Hade inte det varit för den här gemenskapen, hade jag
aldrig vågat göra det jag gör.” Det finns många eldsjälar i
vår grupp, och alla har bidragit till att göra föreningen
till vad den är. Särskilt skulle jag vilja nämna de
insatser som gjorts av Liliane Helger och sonen Joakim som
gjort hemsidan, Sylvia Resch som skrev i SOF:s
jubileumsbok, Sean från Wales som kom till mötet i
Helsingborg utan att tala svenska, och alla entusiaster som
varit involverade i organiserandet av våra möten.
Framtiden och EU
Inför 10-årsjubileet gjordes stora ansträngningar för att
göra föreningen europeisk, och vi lyckades nå flera
kollegor i ett antal olika länder. På Kreta startades
därför EFOS, European Female Orthopaedic Surgeons, och av
praktiska skäl sades att vi även framgent skulle hålla våra
möten inom Sveriges gränser. Ambitionen kräver dock mycket
arbete, och en stor eftertanke, eftersom detta gör att våra
möten måste hållas på engelska språket. Att överge idén
vore trist, och lösningen kanske är att föreningen i
framtiden förses med ett slags fast ’sekretariat’ - med
uppgift att underhålla adresslistorna över medlemmar och
sponsorer, och att besvara inlägg i hemsidans gästbok. Med
e-postens hjälp är det ju enkelt att nå ut med information,
om man håller adresserna uppdaterade.
En ny framtida ambition skulle kunna vara att integrera
föreningen inom Sveriges och EU:s jämställdhetsarbete, och
även söka finansiellt stöd denna väg. Detta skulle kunna ge
oss en möjlighet att ge föreningen en fastare struktur med
t ex en anställd sekreterare.
Till sist, med ett stort leende, min favoritfras som stod
tryckt lite snett på en sida i KTH:s tidning ”Blandaren” en
gång 1947:
”Stå på dig, annars gör någon annan det.”
Margareta Berg